Årskrönika VKIF P14 – Säsongen 2026

9 nov, 15:26

Ett sista lagfoto efter sista niomannamatchen. Nästa kapitel väntar! 💚🤍

Om tyska äventyr, taktiska ambitioner och konsten att försöka organisera ett gäng tonåringar.

Det började med Fortuna

Årets första tävlingsmatch spelades mot Fortuna. Ett motstånd från en högre serienivå stod på andra sidan i DM och vi lyckades något överraskande vinna med 5–4 efter att Nils avgjort i matchens sista minut.

En ganska trevlig start på fotbollsåret, får man säga.

När säsongens sista tävlingsmatch skulle spelas, drygt ett halvår senare, stod återigen Fortuna för motståndet.

Cirkeln var därmed sluten. Åtminstone föreningsmässigt.

Däremellan hade vi hunnit med ett träningsläger i Tyskland, en sommarcup i Halmstad, ett steg upp i seriesystemet och ett antal upplevelser som förmodligen kommer att leva kvar betydligt längre än minnet av de flesta matchresultaten.

Men vi tar det från början.

En vinter med höga ambitioner

Året inleddes som fotbollsår på Bjärehalvön brukar göra. Med kyla, mörker och en tränarstab som trots tidigare erfarenheter fortfarande trodde att det skulle gå att genomföra en långsiktig träningsplanering utan störningar.

Vi tränade på Friskis, i Grevie och i Glimminge plantering. Fokus låg på att utveckla vårt passningsspel, bli bättre organiserade och fortsätta arbetet med vårt höga presspel.

Vi hade också ambitionen att göra spelarna mer delaktiga i att förstå spelet. Inte bara vad de skulle göra, utan varför.

Detta har bland annat resulterat i att de numera har betydligt bättre förutsättningar att ifrågasätta tränarens beslut.

Men utvecklingen gick framåt. Tempot höjdes, samspelet förbättrades och gruppen började allt tydligare hitta sin identitet.

Vi hade något bra på gång.

Weissenhäuser Strand – internationell verksamhet

I slutet av mars var det dags för årets första stora äventyr. Träningsläger på Weissenhäuser Strand i Tyskland.

Ett arrangemang som föregåtts av omfattande planering. Transporter, färjetider, boende, träningar och måltider hade samordnats med en noggrannhet som normalt förknippas med större internationella idrottsevenemang.

Det höll nästan hela vägen till färjan.

Ett oplanerat toalettstopp innebar att den minutiöst uträknade tidsplanen plötsligt blev något mer spännande än avsett. Vi hann dock med båten och kunde fortsätta resan, om än med en reseledare vars puls tillfälligt befann sig en bit över rekommenderad vilonivå.

Väl framme väntade tre fantastiska dagar med fotboll, badland, gemensamma måltider och en rad aktiviteter som inte nödvändigtvis ingick i det ursprungliga programmet.

På SpVgg Putlos hemmaarena genomförde vi fina träningspass och fick möjlighet att arbeta vidare med vårt spel i en ny miljö. Utanför planen fortsatte utvecklingsarbetet, om än inom delvis andra områden.

Vi hann bland annat låsa oss ute från en lägenhet, bekanta oss med ett omklädningssystem av närmast labyrintisk karaktär och få synpunkter på vår bussparkering från en restaurangägare.

Rasmus stod för lägrets kanske mest spektakulära individuella prestation när han i en vattenrutschbana fick oväntat mycket luft under sig. Landningen var mindre övertygande. Någon officiell skadeanmälan har, såvitt känt, inte inkommit.

Samme Rasmus lyckades dessutom förhandla ner ett vatteninköp på McDonalds från 60 euro till gratis. Vi har sedan dess övervägt att låta honom sköta samtliga framtida leverantörsförhandlingar.

På hemresedagen upptäcktes också pannkaksmaskinen vid frukostbuffén. En uppskattad upptäckt, även om tajmingen kunde varit bättre.

Men framför allt blev lägret precis vad vi hade hoppats på. Några dagar där spelarna fick umgås, skratta och stärka gemenskapen utanför den vanliga fotbollsvardagen.

Vi kom hem med många fina minnen, en del nya erfarenheter och samtliga spelare.

Det sistnämnda är trots allt en viktig parameter när man utvärderar internationell ungdomsverksamhet.

En vår med både framgångar och fortbildning

Vårsäsongen innehöll det mesta.

Segern mot Fortuna gav oss en fin start på tävlingsåret, men i nästa DM-match mot Eskilsminne fick vi en påminnelse om att det finns ytterligare nivåer inom ungdomsfotbollen.

Vi förlorade med 0–11.

Det blev en lärorik förmiddag. Möjligen hade vi kunnat tillgodogöra oss samma lärdomar med något mindre marginal, men utbildning får ibland kosta.

I seriespelet blandades fina prestationer med matcher där vi inte riktigt fick till det. Vi fortsatte att arbeta med vår spelidé och såg allt oftare resultat av det vi tränade på.

Vår ambition har hela tiden varit att utveckla spelare som vågar använda bollen, fattar egna beslut och förstår sina roller i laget. Vi vill sätta hög press, vara modiga och försöka spela oss ur situationer snarare än att bara göra oss av med bollen.

Det är en spelidé som ställer krav på spelarna.

Den ställer också vissa krav på tränarens förmåga att behålla ett neutralt ansiktsuttryck när ett uppspel genomförs med något större risktagande än vad som ursprungligen var tänkt.

Men vi fortsatte framåt och kände oss allt tryggare i vårt spel.

När vårserien summerades hade vi slutat tvåa, vilket innebar uppflyttning till en tuffare serie under hösten.

Vi hade med andra ord gjort tillräckligt bra ifrån oss för att bli belönade med svårare motstånd.

Det kändes rimligt.

Laxacupen – fotboll och andra uthållighetsprov

I juli bar det av till Halmstad för fyra dagar med Laxacupen.

Cupen fick en tråkig inledning när vår lagkapten Arvid tvingades genomgå en akut operation kvällen före avresan. Glädjande nog dök han upp redan under cupens andra dag, då i rollen som ledare. Ett fint exempel på engagemang och vad det innebär att vara en del av ett lag.

På Kärlekens skola inkvarterades truppen och det stod snart klart att vi hade några intensiva dagar framför oss.

Vi spelade sju matcher mot bra motstånd och fick kämpa hårt för resultaten. Någon pokal fick vi inte med oss hem, men däremot massor av erfarenheter och ytterligare några steg framåt som grupp.

Utanför planen hände också en del.

En läckande luftmadrass reparerades med benskyddstejp. En kreativ lösning som visade sig ha begränsad effekt. Lyckligtvis hade André en reservmadrass med sig.

Oskar Albinsson hann med en sjukdomssejour som innebar hemresa och därefter återkomst med tåg, lagom till slutspelet. En något okonventionell uppladdning, men huvudsaken var förstås att han mådde bättre.

Vi invigde också vårt nya vita bortaställ och fick anledning att fundera över lämpligheten i att servera korv stroganoff i nära anslutning till vita matchtröjor.

Vid ett annat tillfälle konsumerades sex familjepizzor på uppskattningsvis sex till åtta minuter. Här visade laget prov på en effektivitet som vi gärna hade sett även i vissa av våra offensiva omställningar.

När cupen var över hade tränarens klocka registrerat 73 161 steg.

En siffra som förmodligen säger mer om logistiken kring en ungdomscup än om den fysiska belastningen under själva matcherna.

Vi åkte hem trötta, nöjda och med ännu ett fint gemensamt äventyr bakom oss.

En förändring i ledarstaben

Under sommaren tackade också Rasmus för sig efter sin tid som ledare i laget.

Vi vill passa på att rikta ett stort tack för allt engagemang, alla timmar på träningsplanen och inte minst alla fina minnen vi fått tillsammans.

Helt har vi dock inte blivit av med honom. Under hösten har han dykt upp och hälsat på vid några tillfällen, företrädesvis när väderförhållandena varit gynnsamma.

Vi väljer att tolka det som att han saknar oss.

Och efter insatserna under träningslägret i Tyskland kommer han oavsett vilket alltid att ha en särskild plats i lagets historia. Inte minst inom disciplinerna vattenrutschbana och internationella leverantörsförhandlingar.

Stort tack för allt, Rasmus!

Ett steg upp

Efter vårens andraplats väntade alltså spel i en högre serie under hösten.

Vi hade själva efterfrågat tuffare motstånd och jämnare matcher för att fortsätta utvecklas. Uppflyttningen gav oss precis den möjligheten.

Och visst blev det tuffare.

Vi fick en ganska motig inledning, där vi stundtals gjorde bra prestationer men inte riktigt lyckades få med oss resultaten. Efter hand hittade vi dock alltmer rätt i vårt spel och framför allt i hur vi organiserade oss.

Vi blev tydligare i vårt försvarsspel, bättre på att hålla ihop lagdelarna och klokare i hur vi hanterade matcherna. Inte minst lärde vi oss att genomföra byten utan att samtidigt behöva omorganisera större delen av laget.

Det kan låta som en detalj. Det var det inte.

Under hösten blev vi alltmer konkurrenskraftiga och kunde avsluta serien med en rad fina prestationer. Vi släppte dessutom in näst minst mål i serien, vilket är ett särskilt glädjande kvitto på vårt arbete med försvarsspelet.

Särskilt med tanke på att vi under delar av året haft en ganska generös inställning till motståndarnas möjligheter att göra mål.

Det har också funnits anledning för tränarstaben att ägna sig åt en del motståndaranalys.

En verksamhet som med tiden kommit att omfatta granskning av parallella serier, spelartrupper och eventuella dubbleringar mellan olika lag. Allt i syfte att vara så väl förberedda som möjligt inför nästa match i skånsk ungdomsfotboll.

Det kan möjligen uppfattas som något överdrivet.

Men det är ju onödigt att bli överraskad.

Matcher man minns

Även om resultaten inte är det viktigaste har året bjudit på några matcher som förtjänar att nämnas lite extra.

Mot Brunnby fick vi se vår målvakt Theo kliva ut som utespelare och både kvittera och avgöra när vi vann med 5–4. Ett lyckat taktiskt drag, även om det i ärlighetens namn är tveksamt om någon hade räknat med riktigt den utdelningen.

Bållevibragden blev en annan höjdpunkt. En kvällsmatch i elljus, med nästan lite europaspelskänsla över det hela. Vi låg under med tre mål men lyckades vända och vinna med 6–4.

En sådan kväll som gör det roligt att vara fotbollstränare. Åtminstone när den är över.

Men ett av de finaste minnena från just den matchen kom faktiskt efter slutsignalen.

Mamman till matchens mycket duktiga unga domare kom fram och berättade vilket positivt lag hon tyckte att vi hade. Hur spelarna fortsatt uppmuntra varandra och hålla humöret uppe trots det stora underläget.

Det värmde lite extra.

Vi lägger mycket tid på att utveckla våra spelare fotbollsmässigt, men minst lika viktigt är hur de uppträder mot varandra och mot andra människor. Att någon utifrån uppmärksammar just det är ett fantastiskt fint betyg för hela gruppen.

Och att vi dessutom vann matchen gjorde förstås inte kvällen sämre.

Vi fick också med oss fina segrar mot Vedby/Rönne med 6–2 och Åstorp med 4–2. Den senare innehöll det mesta och avslutades med att Åstorp skickade iväg en hög lyra som letade sig in i mål på matchens sista spark.

Det påverkade inte segern, men såg till att vi fick med oss ytterligare en sak att diskutera på vägen hem.

Team Skåne – många vägar till målet

Under året har hela åtta av våra spelare deltagit i Team Skånes verksamhet. Nea, Arvid, Nils, Olle, William, Daniel, John och Oskar Albinsson har fått möjlighet att träna och mäta sig med andra duktiga spelare från distriktet.

För en liten förening som Västra Karups IF är det förstås fantastiskt roligt och något vi är väldigt stolta över.

Årets fyra samlingar är nu genomförda och spelarna väntar på besked om vilka som får fortsätta nästa år.

Det är en spännande tid, men också en tid som kan innebära besvikelser. Alla kommer kanske inte att få det besked de hoppas på. Och det är naturligtvis helt okej att bli ledsen om man inte blir uttagen.

Men det är också viktigt att komma ihåg att fotbollsutveckling sällan följer en spikrak linje.

Anders Svensson, vår meste svenska herrlandslagsspelare genom tiderna med 148 landskamper, var exempelvis aldrig uttagen till något stadslag eller distriktslag. Det gick ju hyggligt ändå.

Vissa spelare är tidiga i sin utveckling, andra blommar ut senare. Några tar stora kliv på kort tid, andra utvecklas mer gradvis. Det finns många vägar framåt och ingen kan vid 14 års ålder med någon större säkerhet säga var en spelare kommer att befinna sig om fem eller tio år.

Vi hoppas förstås att så många som möjligt får fortsätta i Team Skåne. Men oavsett vilka besked som kommer är vi lika stolta över samtliga spelare som deltagit.

Och för dem som inte får fortsätta är det inte slutet på någonting. Möjligen början på en annan väg.

Fotbollen är full av sådana.

Vi fortsätter göra det vi alltid har gjort. Träna, utvecklas, utmana oss själva och ha roligt tillsammans.

Det finns trots allt ganska mycket fotboll kvar att spela.

Det finaste med det här laget

Det är lätt att som tränare fastna i prestationer, resultat och utvecklingskurvor. Särskilt om man har en viss fallenhet för att analysera saker som kanske inte alltid behöver analyseras riktigt så ingående.

Men det vi är allra mest stolta över är faktiskt gruppen vi har tillsammans.

Vi har ett lag där spelarna bryr sig om varandra. Där man får göra misstag, där man uppmuntrar sina lagkamrater och där glädjen fortfarande har en självklar plats.

Det betyder inte att vi saknar diskussioner.

Vi har en grupp tonåringar med egna åsikter och en växande förmåga att uttrycka dem. Ibland med imponerande övertygelse, inte minst när det gäller domslut under träningarna.

Men det finns en fin sammanhållning i gruppen. Och den har blivit ännu starkare under året.

Vi har också fått se spelare komma tillbaka från skador, prova nya positioner, ta större ansvar och utvecklas i olika takt. Alla har sina egna förutsättningar och sin egen resa.

Vårt uppdrag är att ge dem en så bra miljö som möjligt för att fortsätta utvecklas, både som fotbollsspelare och människor.

Det är lätt att skriva Gemenskap, Hjärta och Framgång på en affisch.

Det är betydligt finare när man får se det på planen.

Människorna runt omkring

Vi vill också rikta ett stort tack till alla som gör det möjligt för oss att bedriva verksamheten.

Vi har ett fantastiskt föräldragäng som skjutsar, hjälper till, engagerar sig och ställer upp. Vårt trogna publikfölje har varit med oss under hela året, i såväl solsken som väderförhållanden av mer tveksam karaktär.

Vi har också fått se fina initiativ som stärkt både lagkassan och gemenskapen. Inte minst när William med familj ordnade kanelbulleförsäljning på självaste kanelbullens dag.

Sådant betyder mycket.

Under året klev också Foppas pappa Rikard in och stöttade våra målvakter med stor entusiasm. Ett mycket uppskattat tillskott till ledarstaben!

Till mina ledarkollegor vill jag också rikta ett stort tack. För alla timmar, allt engagemang och för att ni står ut med en huvudtränare som ibland kan få en vanlig seriematch att framstå som ett taktiskt förberedelsearbete inför en Champions League-final.

Jag är medveten om problemet.

Det är inte säkert att jag tänker göra något åt det.

Tillbaka till Fortuna

Den 17 oktober var det så dags för årets sista seriematch. Och precis som i årets första tävlingsmatch stod Fortuna för motståndet.

Den här gången på IP, och med en helt annan känsla av trygghet i vårt eget spel.

Vi genomförde en av höstens mest kontrollerade insatser. Försvarsspelet satt där det skulle, vi var disciplinerade i vår press och kunde styra stora delar av matchen på våra villkor.

Till slut stod det 4–0 på resultattavlan.

Ett ganska värdigt sätt att tacka för sig efter åren med niomannafotboll.

Så fick vi alltså avsluta tävlingssäsongen mot samma förening som vi inledde den mot. I årets första match slog vi ett lag från en högre nivå. Däremellan hann vi själva ta klivet upp och visa att vi hör hemma där.

Det är en ganska fin illustration av årets utveckling.

Och möjligen också av hur snabbt förväntningarna förändras. I början av året firade vi som om vi vunnit Champions League när vi slog ett lag från en högre nivå. Ett halvår senare spelade vi själva på den nivån och var stundtals missnöjda över att vi inte vann fler matcher.

Man vänjer sig tydligen fort.

Ett sista kapitel och början på nästa

En vecka senare väntade årets sista match, träningsmatchen mot Skottorp. För första gången skulle vi spela elva mot elva.

Större plan, fler spelare och en hel del nya saker att förhålla sig till. För tränarstaben innebar det dessutom möjligheten att äntligen börja omsätta alla diskussioner om formationer och spelarroller i praktiken.

Vi hade bestämt oss för att fortsätta spela på vårt sätt. Bygga spelet genom lagdelarna, våga använda bollen och försöka styra matchen med ett organiserat försvarsspel.

Och visst kände vi igen vårt lag.

Vi fick se flera fina anfall där vi spelade oss fram genom planen och skapade chanser. Ibland hade vi lite väl bråttom att slå den avgörande passningen, men det är sådant som kommer med erfarenhet.

Vi vann till slut med 5–2 efter mål av Oskar Albinsson, John, Nils två gånger och Felix Hjalmarsson.

Det bjöds på både fina kombinationer, individuella prestationer och en del oväntade inslag. Inte minst när Nils efter ett av Skottorps mål upptäckte att deras målvakt stod långt ut och skickade bollen direkt från avspark över honom och in i mål.

Det är förstås glädjande när spelarna visar initiativförmåga.

Även om vissa initiativ är svårare än andra att förutse i matchplaneringen.

Under matchens sista kvart blev spelet något mer ostrukturerat när tröttheten började göra sig påmind. Det är trots allt lite större ytor att täcka numera.

Men som första smakprov på elvamannafotboll var det en väldigt positiv upplevelse.

Framför allt fick vi se att mycket av det vi arbetat med under de senaste åren följer med oss in i den nya spelformen.

Det känns tryggt.

Och ganska inspirerande.

Tack för 2026!

Så var ännu ett fotbollsår till ända. Och med det också ett kapitel i lagets historia.

Vi har lämnat niomannafotbollen bakom oss. Den spelform där vi under de senaste åren har utvecklats från ett gäng barn som spelade fotboll till ett lag med en allt tydligare identitet och förståelse för spelet.

Det har inte alltid varit en spikrak resa.

Vi har haft fantastiska matcher och mindre fantastiska matcher. Vi har firat segrar, hanterat förluster och ägnat åtskilliga timmar åt att försöka förstå varför det som fungerade så bra på torsdagens träning plötsligt verkade helt främmande på lördagen.

Men vi har fortsatt framåt.

När vi ser tillbaka på 2026 är det med stor stolthet och glädje.

Vi har hunnit med så mycket tillsammans. Från DM-skrällen mot Fortuna till lägret i Tyskland, Laxacupen, en tuff och utvecklande höstsäsong och de första stegen in i elvamannafotbollen.

Men framför allt har vi fått ännu ett år med ett härligt gäng ungdomar som fortsätter att utvecklas, utmana sig själva och ha roligt tillsammans.

Det är lätt att glömma hur fort tiden går. Spelarna som för inte särskilt länge sedan var små killar och tjejer som mest ville springa efter en boll börjar nu bli unga människor med egna ambitioner, åsikter och drömmar.

Vi ledare får förmånen att följa dem en liten bit på vägen.

Det är faktiskt ganska stort.

Till alla spelare: Tack för er glädje, er kämpaglöd, er humor och för att ni gör det så fantastiskt roligt att vara ledare för det här laget.

Till alla föräldrar och andra som engagerar sig: Tack för ert stöd och för allt ni gör för gruppen.

Och till mina ledarkollegor: Tack för ännu ett år tillsammans. Det är ett privilegium att få göra den här resan med er.

Nu blickar vi mot 2027. P15, elvamannafotboll, nya utmaningar och förhoppningsvis några nya ansikten i vår gemenskap.

Vi ledare har redan börjat diskutera formationer, spelarroller och hur vi ska anpassa vårt spel till den nya spelformen.

Det har blivit en del funderande kring 4-2-3-1, 4-3-3 och hur vi bäst organiserar vårt försvarsspel.

Spelarna har, såvitt jag förstår, främst funderat över vilka tröjnummer som är lediga.

Vi har lite olika ansvarsområden.

Och om allt går enligt plan kanske vi nästa år till och med lyckas genomföra ett helt träningspass utan att behöva förklara varför det är viktigt att plocka in konerna efteråt.

Man måste få ha ambitioner.

Gemenskap – Hjärta – Framgång.

// Johan